om bebisbubblan

idag blir vår bebis 26 dagar gammal. tänk vad mycket som hänt de senaste veckorna! för fyra veckor sedan i söndags, promenerade vi hem från butiken och jag fick en liten mental breakdown av en förlossningsdiskussion och började störtgråta ute i minusgraderna. inte sådär att man småsnyftar och någon tår trillar nerför kinden - nej, sådär att man hållit tillbaka gråten i en timme ungefär och plötsligt exploderar ut i att börja störtböla ohejdat och hjälplöst så tårarna sprutar och man inte får fram ett ord mellan hyperventilationssnyftandet. fastän jag innan dess hade lyckats bli relativt lugn innan stundande förlossning, trillade jag ner i någon jäkla svacka där och då, och ville bara lägga mig ner och inte va me' längre. därtill har jag även hunnit tappa tron om att bebis någonsin kommer födas men trots det fött fram en liten unge till världen på den beräknade dagen precis. och överlevt det. utan någon panikattack. utan att gå sönder (alls). JA, det gjorde så satans ont och det är fan inte mänskligt eller naturligt någonstans att en människa ska föda fram en annan människa, men jag gick inte sönder och traumat glöms bort på bara några dagar (eller timmar, hehe). är mer än lättad och mer än nöjd över allt. och fruktansvärt tacksam för det lilla fina barnet, för den fantastiska barnmorskan som hade hand om min förlossning, för jussi som är den bästa människan i hela världen och för min kropp som trots att den inte riktigt fattade grejen med öppningsfasen, ändå fungerade (och fungerar) som en dröm.

jag ligger och ruvar på texter om förlossningsädsla, om själva förlossningen och såklart även om det nya lilla livet med mörkt hår, små fingrar, långa ben och fundersamma ögon. jag är fortfarande kvar i bebisbubblan lite, och hjärnan hänger inte riktigt med i vardagssvängarna än - men det gör inget. snart så!

brev till dig i magen, 38+4.

från och med idag kan jag räkna ner dagarna till beräknat födelsedatum på fingrarna. det är alldeles sinnessjukt att tänka att jag varit gravid i 270 dagar hittills. 270!!! i sju månader har jag skrivit brev till dig, och det här brevet kommer ju att vara ett av de sista. i över sju månader (eftersom du höll dig själv superhemlig de första veckorna) har vi aktivt och medvetet väntat på dig och förberett oss på din ankomst. och nu står vi äntligen här. och du är så nära, så nära, men ändå SÅ långt borta!

graviditeten med dig har ju gått ganska så smärtfritt - även om jag inte precis har nåt att jämföra med. bortsett från illamåendet som var rätt så radikalt till vecka 18 och som därefter kommit och gått lite nu som då, så har jag mått bra tills nu. nu börjar det dock tära på fysiken minsann! min lilla mage börjar kännas som en lite för trång plats för dig, det tror jag nästan vi kan enas om? ditt favoritställe att hålla till i är fortfarande min högra sida, och de senaste veckorna har mina stackars revben verkligen fått känna på andra bullar när du sträcker på dig eller hejvilt börjar sparka runt i det lilla utrymmet du har därinne. du har sjunkit lågt ner, och på förra veckans rådgivningsbesök pratades det redan glatt om hur ditt huvud fixerat sig på rätt ställe! fixerandet kan alltså förklara smärtan i ljumskarna och höften som jag fått dras med i ungefär en vecka nu. den smärtan är inte att leka med alltså... värst är den när man promenerat för länge, eller efter att luggit i samma ställning för länge. därmed sagt, att nätterna mest går ut på smärtlindring, toabesök och oförklarlig sömnlöshet just nu, hehe.

du är och har varit en aktiv liten bebis, och jag har egentligen aldrig haft någon riktig anledning till att tro att nåt vore på tok med dig i magen. magen har dock varit liten hela graviditeten igenom, och sf-måttet har gjort mig ledsen både en och två gånger. men för två veckor sedan var jag och fick din vikt uppskattad, och då tippades du vara en bebis på 2700 gram. så även om sf-måttet inte riktigt samarbetat med normkurvorna, så är åtminstone du precis så stor som du bör vara! och det är ju huvudsaken. jag antar att du kanske arbetat dig upp över 3-kilos gränsen vid det här stadiet, såhär två veckor senare?

om jag väntar och längtar efter dig ganska så himla mycket just nu, så skulle du se din pappa! han börjar bli så otålig i sin bebislängtan att jag misstänker att han blir tokig om du inte snart kommer! vi vet ju inget alls om dig, om vem du är eller hur du ser ut. på andra rutinultraljudet (som ju var för evigheter sedan) skulle vi fått smygkika på dig i 3D, men då låg du i ett litet knippe med både händerna och fötterna för ansiktet och man såg absolut inget av dig, haha! vi bestämde oss redan i början för att inte ta reda på ditt kön, men vi båda har hela tiden tänkt oss att du kanske är en liten pojke. att vi inte vetat ditt kön har sannerligen inte begränsat oss i de praktiska förberedelserna. vi utgår från att kanske du precis som vi tycker om de flesta färgerna, och vi vill inte begränsa dig på något stereotypt sätt utgående från ditt kön. vi vill ge dig alla världens möjligheter och alternativ när du börjar bygga upp din identitet och personlighet!

jag tror att du kommer likna din pappa (oberoende på om du är en liten tjej eller kille), även om din haka i profil på det andra rutinultrat såg vansinnigt mycket ut som min! och vad jag är allra mest nyfiken på, är om du har mycket eller litet hår, och om det är mörkt eller ljust. det går jag och funderar på dagarna i ända, haha. tänk - alldeles alldeles alldeles snart kommer vi veta vem du är. i nio månader har du legat i min mage, och det enda jag vet om dig är att du har tio fingrar och en söt liten näsa, att du inte är särskilt pigg om morgnarna och att du duktigt reagerar på din pappas röst, speciellt på eftermiddagarna när han kommer hem från jobbet (och jag tänker att det är en positiv reaktion förstås, att du blir lika glad som jag över hemkomsten).

vi är båda förväntansfulla inför förlossningen, och ja - det är alldeles extra spännande att leva just nu när vi vet att du kan födas preciiiis närsomhelst. en grab-and-go-version av bb-väskan står färdigpackad och jag förbereder mig mentalt så gott det går inför det som ska komma. vi litar på att du och min kropp kommer samarbeta perfekt och att allt kommer gå som smort - att tänka annorlunda vore väl att gräva en grop åt sig själv, även om vi såklart också gått igenom det som kan gå annorlunda än jag/vi tänkt det. huvudsaken är att vi åker in på tuman och kommer hem glada på treman!

det allra mesta är klart inför din ankomst. du är försäkrad, dina pyttekläder är tvättade och vikta, din fina lilla vagga står färdigbäddad, skåpen är laddade med krämer, blöjor, trasor och nappflaskor, babyskyddet står i hallen och väntar på att få rycka ut för första gången. det enda vi inte alls är på det klara med är ditt namn, haha! vi har legat sömnlösa många nätter och funderat sönder våra huvuden över namn, men det kännsju näst intill omöjligt att bestämma namn på en person man aldrig träffat. så du får komma hem namnlös. såvida det inte strålar något särskilt namn över dig i ögonblicket du föds. att du skulle råka se ut som en person som skulle heta just det. eller det.

men nu du, älskling. nu ska du se till att göra dig klar inför att byta adress så småningom. det är en vacker höstfärgad värld, en massa spännande äventyr och ett par förväntansfulla föräldrar-to-be som väntar på dig här, på andra sidan magskinnet. jag litar på att du kan känna att du är en så efterlängtad och älskad liten människa redan nu. fina fina barn. kom snart!

<3

att klä om en sovpåse

i somras köpte jag en sovpåse på seconhand, en helt back-to-basic-variant i oerhört tråkig kulör som tillhört FPAs moderskapsförpackning för något år sedan. jag hade strålande visioner om hur jag skulle låna mammas symaskin, sätta mig ned vid den och ägna en halv livstid och ett ton blod, svett och tårar till att klä om sovpåsen i ett färggrant och fint tyg. utgångsläget var ju att jag använt en symaskin till att fålla upp ett par gardiner med för sisådär åttio år sedan. men jag tänkte att det skulle kvitta om det misslyckades, eftersom man som sagt får tag på de där sovpåsarna på secondhand för ett par euro närsomhelst.

om man googlar på "tuunattu makuupussi" på finska google, så får man upp huuur mycket tips och inspiration som helst. jag använde mig av instruktionerna på Tosimummos blogg. det är säkert asenkelt om man faktiskt kan använda en symaskin OCH har tålamodet att miljontals gånger sprätta upp det man precis sytt fel - men / så för min del var det en sjujävla prövning som testade både tålamodet och livslusten, hehe. addera tre stycken katter på det, som alla tre helst ville sys in i sovpåsen typ, så ja; jag är glad att ingen kattsvans klipptes av, att noll knappnålar tappades bort och att jag fortfarande är i något sånär gott mentalt skick.

men tro det eller ej: slutresultatet fungerar! om man inte kollar alltför noga eller allför nära, så är sovpåsen precis sådan som jag önskade! förbaskat snett sydd, unik och sjukt fin, alltså, hehe. som tyg att klä om sovpåsen i valde jag Finlaysons Elefantti-tyg. och bättre hade jag inte kunnat välja, älskar det klarröda elefantmönstret!

och tänk att det alldeles snart ligger en liten människa och värmer sig inuti sovpåsen. alldeles, alldeles snart.

om mjuka gåvor

i slutet av våren, när vi berättade nyheten om att bebis var på väg, gjorde jag en önskebeställning på en  bebisfilt av mamma. jag önskade mönster och färg, och någon dag senare skrev hon en facebookstatus om mängden blod, svett och tårar som krävts för att lära sig sticka entrelac / näverstickning. jag kan bara vilt fantisera om den svårighetsgraden, för själv är jag ju ett big fat lost case vad gäller allt annat handarbete än mormorsrutor, hehe.

hursomhelst, nu i helgen när min syster var på besök, hade hon med sig en påse bebiskläder, minimala påslakan - och ett stycke bebisfilt!!! så fin så jag dör en smula; älskar både garnfärgerna, stickmönstret och bomullstyget på baksidan av filten. måtte den snart få komma i användning! hundra hemkammade poäng och tusen tack till mormodern-to-be!

om inköpslistor

inleder helgen med lite borde-städa-som-varje-fredag-men-vad-gör-jag... jo, jag hänger ju i soffan och dör trötthetsdöden (det stadiet har varat i cirka 3 timmar redan) efter dagens jobbpass och hoppas på att hitta tillbaka till livet inom kort! så medans jag ändå inte förmår mig till att göra något vettigt, så ägnar jag mig åt www-fönstershopping och planerar de sista inköpslistorna, och kategoriserar sakerna som som måste fixas INNAN bebisankomst och sedan rubbet som kan vänta till jul eller så, hehe.

vad gäller dethär med bebisprylar, så ja - det finns ju ända till  förbannelsen av både nödvändiga och fruktansvärt onödiga saker (om vi börjar den listan med en musicerande potta exempelvis...). som första princip så har vi försökt köra secondhand så långt som möjligt - i ekologiskt men också ekonomiskt syfte. typ 90% av sådant man behöver, kan man få i så gott som nyskick - återanvänt. och som andra princip är varför-köpa-fult-(eller-dåligt)-när-man-kan-köpa-fint-(och-av-bra-kvalitet), hehe. och den principen är alldeles särskilt tacksam att tillämpa på saker som hör till kategorin saker vi vill köpa nya och oanvända. såsom nappflaskor, bitleksaker och handdukar exempelvis, hehe.

och vi prioriterar giftfritt, gediget, färggrant och okönat:

1. Sophie the Giraffe, bitleksak i naturgummi utan kemikalier.
2. kaninlampa (nödvändighetsfaktor: 0, finhetsfaktor: 1.000.000)
3. Lifefactory-nappflaska. i glas, fri från gifter.
4. regnskydd till vagnen! prickigt förstås, som det ska vara, från Elodie Details.
5. ett ihopvikbart on-the-go-skötunderlag till skötväskan, från Färg&Form.
6. badcape för bebisar, från Finlayson.

om att vara i vecka 30

i slutet av förra veckan gick jag in i den trettionde graviditetsveckan. är ju en helt befängd tanke att vi bara har den sista fjärdedelen av graviditeten kvar att vänta ut, och sen... sen är livet så mycket mer annorlunda än det någonsin varit de senaste åren. de kommande veckorna är för oss de sista veckorna som det bara kommer vara vi två på samma sätt som vi bara varit hittills.

att vara i vecka 30 känns huvudsakligen bra. babyn är ungefär 35 centimeter lång och väger uppskattningsvis cirka 1300 gram. det är vansinne att titta ner på magen och tänka att det ligger över en en fjärdedels meter lång unge där inne, haha! vissa dagar känns det som att magen är det största och mest vanskapta mänskligheten skådat... även om jag vet att min mage (ännu) inte är särskilt stor. så för det mesta gillar jag läget! det kommer ju vara hur konstigt som helst när bukomkretsen sedan återgår till det normala och magen alltid är alldeles lugn - hur kan man vänja sig tillbaka till det att ingen lever rövare innanför naveln 24/7?

första gravidhalvans illamående lättade ju som tur var, och var (borträknat från några undantag) borta i nästan åtta veckor och byttes istället ut mot en halsbränna som glatt växlar i intensitet. vissa kvällar känns det som att helvetets skärseld bosatt sig matstrupen, huu. den senaste veckan har illamåendet dock gjort sig påmint igen & ofta - men min graviditets-app (som håller reda på veckor och dagar, hehe) förklarade för mig att "hormonpåslaget i kroppen är stort nu" när bebis växer mycket, och att hormonerna förstås lätt kan framkalla illamåendet. så det kan jag leva med, ett tag till.

annars är kroppen på topp, för det mesta. visserligen märker man lätt av när man ansträngt sig för mycket och man blir lätt trött, men då är det bara att vila, punkt. jobbet är astungt ibland och känns som att man är tvungen att lägga sig i ide i 10 år för att kunna återhämta sig efter ett 3-timmar långt pass... men alltså, då får man bara göra det och ta nya lugnare tag nästa dag igen. det enda jag orkar beklaga mig över (hehe) är nedre delen av ryggen som lätt blir öm och trött, och promenaderna som även i snigeltempo oftast framkallar ganska mycket sammandragningar. men jag är nöjd, så länge jag kan cykla till jobbet varje dag. och det har jag ju kunnat hittills. 

vi har varit på två föräldrakurstillfällen som vår rådgivning ordnat med (två tillfällen ännu to come!), och är nu förstås proffs på både förlossning och amning. öööh, not! men på god väg, hehe. känns som att man kammar hem mycket vuxenpoäng när man sitter i ett palaverrum ihop med sex andra par som också väntar sitt första barn, och lyssnar på massa galen information om hur en förlossning går till. det närmar sig alltså! allt! 9 månader känns som en evighetslång väntan, men naturen har fixat det så bra! det är egentligen exakt så många månader man behöver på sig för att ställa sig in på ett liv med en ny, pytteliten familjemedlem. det tog flera veckor att förstå att man faktiskt var gravid - men tanken på att det skulle bli ett barn av den här graviditeten kändes ljusår bort. men nu är vi mentalt där! 9 månader känns som en lagom tid för kroppen att klara av att producera fram en helt ny människa, och 9 månader är definitivt en lagom lång tid för föräldrarna-to-be att mentalt förbereda sig på att bli just föräldrar. det är så sjukt stort och spännanade och fantastiskt och konstigt. även om jussi ibland rycker till och med hysterisk uppsyn andas "ÅH-HERREGUD-SKA-VI-VERKLIGEN-HA-BARN?!?!". sen blir han lugn igen, och önskar att bebis kunde vara här helst redan igår, hehe.

om små, söta och nödvändiga bebisprylar

eftersom förberelserna inför babyns ankomst är ett helt obehandlat kapitel på bloggen, så är det svårt att hitta nånstans att börja. delvis känns det som att läget är under kontroll, men när man bläddrar igenom things-to-do-, och saker-att-införskaffa-checklistorna, kommer kallsvetten och paniken, haha. då känns det som att vi inte är ett dugg förberedda och att det vore totalkatastrof om lillen fick för sig att födas innan beräknad tid. om lite på en månad inleds moderskapsledigheten, får lite panik över det också, att det kommer så snabbt - men jag tänker mig att jag  har gott om tid att börja fixa de viktiga "småsakerna" då. så som att börja  tvätta bebiskläder, exempelvis?

om jag alltså börjar med en sneakpeak bland den nya familjemedlemmens prylar och plagg. det här med att handla bebiskläder alltså, finns det nåt roligare? skulle kunna sysselsätta mig med det på heltid... det bästa är ju att precis allt man köper är nödvändigt, hehe, för det är alldeles obligatoriskt att handla bodys och tröjor och koftor och byxor och overaller och köret i alla varierade storlekar, eftersom ungen ju inte gärna kan överleva vintern naken heller. och det finns ju så mycket fint att välja och vraka bland på barnprylsmarknaden.

den största delen av alla bebiskläder hittills, är secondhand. tori.fi och huuto.net bjuder ju på nästan allt man bara kan tänkas behöva och vilja ha, och de flesta små kläder är ju bara använda ett litet tag och därmed i mycket gott återanvändningsskick. denimbrallorna (i storlek 50, så ofattbart små!) på bild är bland de första bebiskläderna jag vågade köpa, efter det första rutinultraljudet förstås. den gula benettontröjan på samma bild köpte jag en månad senare, när jag kände de första tydliga rörelserna. åh, den känslan. dessutom på bild: en hög med bodys, samt två av miniatyrgarderobens pärlor: älskling-mössan och blåbärsmössan.

jag läste en artikel i veckan om en (amerikansk?) undersökning som visade på att barn i genomsnitt har upp till tio leksaker innan de ens är födda. och det känns ju sådär lagom nödvändigt. not. meeen iallafall, så fick bebis sina första två leksaker härom veckan: den randiga ögon-skallran och sen det där tokfina wannabe-mumintrollet. den söta bilderboken fick vi av den yngsta mostern-to-be. dessa tre är definitivt nödvändiga att ha redan nu, hehehe. blir så varm i hela kroppen av att smygbeundra dem, var och varannan dag, där de ligger i skåpet och väntar på att få komma till användning.

av de stora nödvändigheterna saknar vi ännu babyskydd (det viktigaste av allt typ, haha), men det övriga börjar vara klart. barnvagnen har stått nere i förrådet ända sedan början av sommaren och babysängen står också framme, halvfärdigt installerad i sovrumsvrån och ser lagom prydlig ut (den hade också fått vänta in hösten nere i förrådet egentligen, men vi hade inte rum för den någon annanstans än just där den är menad att stå).gilla läget!

ett stycke stockholm

augusti har inletts och h&m:s höstkatalog har kommit. det tyder väl starkt på att hösten är här precis närsomhelst nu? tillsvidare har den dock inte visat några tecken på att den börjat närma sig. temperaturen utomhus ligger fortfarande duktigt över 20, och det är så kvavt att man dör litegrann. utan att klaga, men: guuuud vad det är varmt hela tiden! dör värmedöden när jag cyklar till jobbet, på jobbet, dubbeldör när jag cyklar hem, när jag lagar mat, när jag soffhänger, när jag promenerar - och nätterna är väl värst. att sova i ett isbitsbad vore nåt alltså! den enda stunden under dagen som känns överkomlig och okej, är sekunderna efter att man stigit ur duschen. ungefär, hehe. nä skoja, halvt. fast på riktigt känns det nog som att jag går omkring i en bastububbla mest hela tiden... 

men för att börja den här dokumenteringen nånstans - några bilder från stockhoooolm! både iphone- och canonversioner. där var vi ju i början av juli och semestrade lite grann. promenerade tills benen blev mos, åt gott, drack mycket (någon valde läsk och andra drack öl), bodde på kalasmysigt hotell och hade det lajbans. älskar den staden! nästa gång vi åker dit, har vårt resesällskap utökats med en helt ny person - det är en spännande tanke. 

med oss hem från grannlandet hade vi i vanlig ordning svenskt godis (daim snax!), loka & bonaqua silver i varierade smaker, lagerhauskassar och ett nytt stycke dalahäst förstås. stod i en liten evighet i en souvenirbutik och velade mellan både färg och storlek, och bestämde mig sist och slutligen för en vit häst. nästa gång blir det en grön en! i ministorlek, helst.

sista graviditetstrimestern har också inletts, så sjukt konstigt att tänka att om mindre tre månader är bebisen redan här, efter all evighetslång väntan och längtan. jag SKA blogga mer om det kapitlet, inom kort! vinunderligt men sant - jag har till och med även bildmaterial att komma med. bättre sent än aldrig gäller hoppeligen det här med att bebisblogga också, hehe.

om att våga skriva

jag som hade så stora visioner om bloggandet under och om graviditeten, tittar på bloggen som tiger som muren och aldrig orkar uppdatera sig. men det händer nog saker behind the scenes här, utkast på utkast som jag knåpar ihop, men... texterna är aldrig tillräckligt sammanhängande, och om de är det, stirrar jag förskräckt på vad som åstadkommits och börjar tveka på var gränsen för det alltför personliga går. och publicerar aldrig det som skrivits. graviditeten känns på de flesta plan så intim.

jag skulle gärna skriva livshistorier om hur hela jävla förvrängt hjärnan reagerat på viktuppgång till exempel. eller om den besinningslösa förlossningsskräcken. men det känns inte som att jag är färdig för det än, kanske man är färdig sen när man gått igenom allt? när man slipper de regelbundna kroppsgranskningarna och ett livslevande spädbarn ligger och sover i ens famn.

jag ska först ta del av de två sista semesterdagarna nu, och sedan när vardagen kör igång på riktigt nästa vecka ska jag ta itu med sommarens alla bilder. (mitt photoshop fungerar ju igen, halleluja!). vardagen kommer dock köra igång med ett rådgivningsbesök first thing på måndagsmorgon och min själ dör en smula när jag tänker på det -kontrollerna är så obekväma och känns så tillgjorda. de kampas med personalbrist och vikarierande hälsovårdare, och på mina sex totala besök har jag träffat tre olika hälsovårdare och två olika läkare. och det är långt ifrån fancy att behöva börja från att förklara allt från början, precis varje gång. men, mer om det en annan gång. helg först!

"... nu ska vi försöka få igång dagen, och försöka bli lite gladare efter rådgivningsbesökets dåliga sf-mått och dryga förlossningspepp. berättade jag redan för dig hur glad jag blir av att känna dig röra dig i magen? jag ljuger inte när jag säger att mitt hjärta nästan förgås av lycka! jag önskar så att vi redan kunde ha dig här, på andra sidan magskinnet, men det går ju förstås inte än, du är alltför liten. du måste blir större och starkare först! sen när höstlöven blir gula och rönnbären röda. då är det en bra tid för dig att komma ut."

(Brev till dig i magen 22+5, juni 2013)

om omställningarna i kroppen

tröttheten som kom i slutet på februari trodde jag berodde på den enorma ihållande stressen som jag försökt leva med hela början av året. i februari tog praktiken slut, och jag hade semester från både skola och jobb. äntligen kunde man andas! och jag hade lust att sova dygnet runt. men nu när jag tänker på det såhär i efterhand, så var tröttheten kanske det första symptomet. plus den explosionsartade spänningen i bystpartiet, hehe, och en helt sedvanlig men kanske lite långvarigare mensvärk i början av graviditeten - och det förklarade jag bort med att mensen bara var sen på grund av all stress och annan sjuklighet, men ändå var på väg av alla pms-symptom att döma. men nej, det var den inte, kunde jag konstatera ett par veckor senare.

illamåendet började i vecka sju, med något jag trodde var säsongens andra maginfluensa. kunde i efterhand konstatera även här att det möjligen inte var frågan om nåt sånt ändå, eftersom den influensan isåfall höll i i tio långa veckor efter att den började. och illamåendet har verkligen inte varit något att skämta om eller skratta åt... visst står man ut, dag in och dag ut peppade jag mig själv med att illamåendet bara talar om att allt hoppeligen är som det ska med bebisen, men det är så sjukt påfrestande fysiskt att det inte är riktigt klokt. och illamåendet vet ju inget hut, det kommer och går hur det vill, i tid och otid. jag har gått omkring med små frysplastpåsar i byxfickorna, jackfickorna och väskorna hela våren att ta till när illamåendet överraskat mig. no mercy, no shame: jag har kräkts i dedär jävla påsarna mitt på fullpackade eftermiddagsbussar, mitt på stan, i tåget på väg till skolan, i skolan, i matbutiken, på stans varendaste parkeringsplats ungefär, anywhere där toaletten varit upptagen, och ja. listan kan göras lång. hur många sjunka-under-jorden-ögonblick både jag och speciellt jussi upplevt tack vare illamåendet går inte att räkna, hehe. morgonillamåendet var snarare ett dygnet-runt-illamående som var som intensivast från det att jag vaknade till det att jag somnade. men otaliga äro även nätterna jag vakat på toaletten och mått illa som en liten hyena.

och fastän jag inte är kvitt illamåendet till hundra än heller, så är jag ändå så bottenlöst tacksam över att det värsta åtminstone ligger bakom (hoppas jag...). ryggont och möjlig försmak av foglossning har jag också testat, men iallafall tillfälligt blivit av med även dem. och det här med hur jävligt dåligt matsmältningen i kroppen fungerar när det vill sig ska vi inte tala om va, hehe, eller hur sjukt bekvämt och framför allt tjusigt det är med uppsvällda fötter och vrister i sommarvärmen... största aktuella förändringen i kroppen just nu är förstås magen som lååångsamt och tålmodigt växer. jag har ju inte precis något att jämföra med, men just nu känns den liten, lagom bra och lättmedgörlig. så liten att det känns dumt att 'framhäva' den, men ändå så stor att den är pinsam att försöka dölja, hehe.

mitt photoshop har satt sig på tvären och vägrar fungera.

men snart kan jag hoppeligen uppdatera bloggen med någon bild också. 

tillsvidare levererar instagram (@blossas)!

om plusset

man kunde ju skriva en hel livshistoria om de första 21 veckorna av en graviditet. det finns så mycket jag vill skriva och berätta, för att kunna komma ihåg och återgå till senare. samtidigt som veckorna segar sig framåt och hösten känns oändligt långt borta, känns det som att det var igår det var mars och jussi stormade in i sovrummet klockan halv sex på morgonen innan han skulle iväg till jobbet och sa "herregud! testet visar ju faktiskt positivt?!". jag hade gjort testet bara lite tidigare på toaletten den morgonen, men somnat om medan jag klockade för färdigt resultat och "bara skulle vila ögonen lite".

den känslan. det var ungefär som att någon släppt en tegelsten från tionde våningen rakt i skallen på mig. sådär att hela jordklotet slutade snurra för en hundradelssekund och en miljon tankar rusar genom hjärnsystemet i samma stund. plötsligt står man helt oförberett och oväntat inför ögonblicket då hela livet kommer ändras totalt.

det var inte det att plusset på stickan hade varit särskilt överraskande eller ens övernaturligt, men vi hade kanske gett upp hoppet om det lite grann och precis börjat ställa in oss på helt andra saker. precis flyttat. inlett året med en massa krämpor och så mycket stress. av alla månader på det senaste, hade jag aldrig förväntat mig att det hänt just då. fokusen på just sånt i framtidsplaneringen släppte totalt, och då hände det. 

resultatet var oväntat, efterlängtat, chockerande, underbart och ja - hela känslopaletten, i positiva toner. 

topp 5-känslor den dagen.

1. tacksamheten över att min kropp faktiskt är kapabel till att fortplanta sig...

2. se jussi skina som en sol så tidigt den morgonen.

3. ringa till rådgivningen och pipa fram "hej-öööh-jo-att-jag-är-gravid!!!-vad-ska-jag-göra-nu-jag-fattar-ingenting!-hjälp!".

4. sitta i bilen med jussi samma kväll och nervöst fnissa att tänk, det är faktiskt i vårt liv det här händer!

5. ligga med handen över magen och tänka att det ligger en pytteliten typ där inne som är hälften  mig och hälften jussi.
som vi skapat!

om hur 2013 började

"Brev till dig i magen, 9+1.

Tänk att du verkligen finns där. Någonstans bland allt det andra innanför naveln. Idag var det dags för det första ultraljudet, där det var meningen att klura ut hur gammal du är just nu. Och för att se om du var en frisk böna på rätt ställe, förstås. Och det var du! Jag förklarade för barnmorskan med gråten i halsen att jag aldrig varit så nervös som nu. Och det var sant. Och sen såg jag dig plötsligt dig där på monitorn. Så liten, med världens största huvud! Och ditt hjärta slog! Jag var så lättad, och vågade äntligen andas ut!

Så du är alltså nio veckor och en dag gammal! Det betyder att det fortfarande är 30 veckor och sex dagar kvar tills ditt beräknade födelsedatum i oktober. Det var spännande att skicka över en bild av dig och dina hela 23 millimetrar till din pappa och meddela att allt var alldeles finemang med dig. Det är så vansinnigt underligt att tänka på dig, tänk att du är du och att du finns där. Att du alltid är med mig, inuti mig. Lilla du."

(utkast: mars 2013)

när tystnade har varit total

jahaja, hej! här inne var det livat. eller...?

idag spenderade jag min sista förmiddag i skolbänken i tavastehus på ett bra tag framför, vilket betyder att jag äntligen har sommarlov. HURRA! sommarlovet ska jag givetvis spendera på jobbet, meeeen även semestra mitt ass off when the time for semester is right, så att säga. men innan sommarlovet kan börja på riktigt ska jag skriva tre eller fyra eller fem eller kanske tusen rapporter och skoluppgifter och lämna in och vara klappad och klar innan jag kan slappna av helt. åh, den dagen den sista uppgiften är inlämnad måste vara himmelriket.

sen när jag inte längre behöver ha dåligt samvete över att jag gör annat på datorn än skriver och filar på skoluppgifter, ska jag möjligen återuppta den här bloggen. annat som kanske också behöver återupptas är kameran. sedan jag bekantade mig med iphonen, har min canon fått damma på hyllan allt oftare och oftare. och det är synd. näe. någon ordning måste vi nog få på den saken också. så en gammal bild från förra årets majmånad på det!

so long for now!

xmas, new year & love 2012

bättre sent än aldrig, sa kärringen, och slängde jästen efter degen i ugnen (haha). dags för lite bilduppatering här nu, äntligen. som vanligt har jag ett tiotal ursäkter till varför julfirandet dokumenteras först i mitten på januari, men jag orkar inte dra den historien nu. så jag kör bara. jag firade nyår och julafton vol 2 tillsammans med jussi hos familjen i österbotten. eftersom nästan alla i familjen firade jul på varsitt håll i år, så tog vi igen firandet på nyårsafton. det här är ju redan tradition. nästan alla var på plats = så bra. vi var framme sjukt sent, nån gång efter åtta på nyårsafton, med bilden full av oinslagna julklappar och skumpaflaskor och halvkrya katter, men väl framme gjorde förseningen ingenting och vi körde igång kvällen med köande till texmexbuffén i åldersordning (fast nu när jag tittar på köbilden, ser jag att mamma har kilat före i kön! såvida hon inte blivit yngre än till exempel mig helt plötsligt!).

kan möjligen erkänna att jag blev lite för ivrig med texmexsåserna när jag fyllde min tortilla, hehe...

efter ett redigt stycke texmexmåltid och efter en låååång väntan tills klockan skulle bli tolv, blev lillen "lite" trött. men hon satt envist kvar vid bordet och tvångsvakade, som synes, hehe.

efter lite fyrverkerier skålade vi för andra gången den kvällen, tidigare skålades det alkoholfritt åt broderns flickvän som blev hela sexton år på nyårsafton. vid midnatt fortsatte juniorerna det alkoholfria med eliten (hehe) skålade i skumpa. vi hade köpt en magnumflaska gancia asti. bästa bubblet, alla tider! även om alla tydligen ser uttråkade och trötta ut på bilden, så var det faktiskt bra stämning. efter midnatt droppade sen den ena efter den andra i säng, och jag var klok nog att vaka så jädrans sent och ägna mig åt sista minutens julklappspaketering nån gång innan klockan fyra...

följande morgon var det ju överenskommen väckning nån gång runt nio, när lillen vaknade och "råkade" få syn på julklappstraven som uppenbarat sig under natten. innan julklappsutdelningen stod dock julgröt först i ordningen. mmm, började älska risgrynsgröt omänskligt mycket under julhelgen, faktiskt.

efter gröteriet tog lillen hand om att julklapparna blev utdelade. och det projektet tog bara sisådär 2 timmar, haha...

och efter julklapparna? ja, då tog ungomen itu med att spela splitternya spel (krävde största möjliga koncentration, sjukt jobbigt, haha!). andra började avverka choklad. och vissa ägnade sig åt att fulfotografera fish-eye-aktigt genom speglingen på en gigantisk julkula som lillasystern fick.

det sista av pepparkakshusen & det sista av nyårshelgen. nyårsdagen avslutades med sallader och vitlöksbröd, sjukt gott! vi packade bilen med alla våra fina nya julklappar och med samarbetsovillig katt och styrde sen kosan tillbaka mot birkaland! och så var det med det jul- och nyårsfirandet. nästa år igen. nu bärjar vi vänta in våren, va, och snart kan det hända att jag även får tummen ur för en årskrönika 2012.

all kärlek till: